Circle Way Sverige

|

Information, bilder och samtal i cirkelns tecken

Archive for the ‘Bokcirkel – A Leader in Every Chair’ Category

A Leader in Every Chair – Chapter 4

Friday, May 31st, 2013

Kapitlet handlar om det roterande ledarskapet. Alltså det handlar om ledarskap för cirkel och hur detta delas av hela gruppen hela tiden egentligen, men att det är viktigt att vissa roller fördelas och att dessa roller kan rotera för att skapa jämlikhet i gruppen.

Författarna skriver att de fastnat för ordet “värd” (“host”) eftersom detta signalerar att värden är delaktig och ingår i gruppen, till skillnad från en samtalsledare (“facilitator”) som hjälper en grupp utan att ingå i den. De jämför med värdskapet för en middag. Det tycker jag är trevlig bild och jag tycker det är ett trevligt ord. Sen passar det kanske inte alltid. Tex. är författarnas exempel på värdskap för konflikthantering att två personer hyrs in av en organisation för att styra upp deras kommunikation och finna samsyn mellan organisationens olika medlemmar (s 52-54). I det fallet kan man ju inte säga att värdarna ingår i gruppen, de ingår inte bland de medlemmar som ska enas och vad jag försår av berättelsen så lär de inte heller ha talat i den cirkeln de organiserade. Så man kan nog säga att cirkel kan organiseras av en samtalsledare för en grupp, men att cirkel också kan organiseras av en värd som ingår i gruppen.

Mest skriver författarna om rollen väktare (“guardian”). Dennes mest konkreta uppgift är ju som vi såg tidigare att ringa till paus vid behov, eller när någon i gruppen ber om det. Här skriver författarna att en sådan paus kan användas om någon blir för långrandig i sitt bidrag (och man inte har tidsbegränsade bidrag) – avbryt med en ringning, avsluta pausen med en ringning och påminn gruppen om vilken sorts bidrag/inlägg gruppen enats om – tex. en kortare check-in. Väktaren kan också ringa om någon i gruppen så att säga bryter mot avsiken eller ifrågasätter ordningen på ett sätt som inte är konstruktivt eller som inte passar just då. Ring till paus, ring för att avsluta pausen, och säg något klokt som kan styra fokus rätt. Detta kloka kan vara att beskriva situationen på ett neutralt vis – tex. påminna om avsikt och överenskommelser utan att säga att någon viss person brytit mot dessa. Jag tycker detta låter jättebra och det låter klokt att någon annan än värden sköter detta, en sorts vårdare av gruppen och sammankomsten som är mer neutral än värden och som inte är ansvarig för platsen, som inte sammankallat, och som därför mer neutralt kan representera gruppen som helhet.

Den tredje rollen är ju skrivaren (“scribe”). Författarna påpekar här att denna roll kan skötas på många olika sätt. Ibland behöver man ingen skrivare eller vill inte ha någon. Men å andra sidan kan det ofta vara fint att bevara något från mötet även om det mer handlar om personlig utveckling. Författarna ger ett exempel på en kvinnoretreat Christina leder årligen där hon noterar kärnan i deltagarnas check-in och avslutande check-out och sparar till kommande år för att göra det möjligt att se sin utveckling över tid bättre. I allmänhet är skrivarens uppgift att fånga det viktiga, inte att dokumentera detaljer. Författarna hänvisar vidare till The Art of Hosting Network som de menar har “the leading-edge thinking” om detta i sitt Art of Harvesting.

Maria skrev i sin kommentar till kapitel 2 om konsensus-beslut i cirkel. Författarna skriver här att rent konkret kan man gå till väga så att värden formulerar ett förslag till beslut och cirklens medlemmar signalerar sin inställning med antingen tummen upp = ja, tummen ned = nej, eller tummen i sidledd = har mer frågor. Tummar i sidledd och nedåttummar får sedan förklara sig och ställa sina frågor och man fortsätter samtalet en stund innan man går till ny omröstning. Ser nu inte om det var i detta kapitel eller tidigare, men författarna betonar som Maria säger att konsensus inte behöver betyda att alla tycker man hittat det bästa förslaget, utan bara att alla accepterar samma förslag. Det kan också innebära att man i praktiken kör med “nästan-konsensus” så att om en enda person motsätter sig ett förslag så accepteras det ändå av gruppen. Vad gäller att gå till beslut så är det så i exemplet kring detta i boken att värden frågar gruppen om den är redo att rösta och får nickningar till svar innan han formulerar sitt förslag till beslut. Men detta förfarande tycks mig lite märkligt eftersom man kan rösta tumme i sidledd = har mer frågor. Fast det är klart man KAN ju tycka att man inte är redo att rösta trots att denna möjlighet finns. Men om värden frågar om man är redo att rösta och gruppen är oenig? Ska man ha konsensus om att gå till beslut? Eller majoritetsrösta? Det tycks mig som en bättre regel att värden bestämmer om man ska gå till beslut, men att hon kan inhämta uppfattningar genom att fråga gruppen och se reaktionerna.

En viktig poäng som författarna gör i förbifarten apropå en berättelse är att formen inte ska efterföljas slaviskt. Exemplet är att en person uttryckt sig fördomsfullt om hemlösa och en en person senare i cirkeln just avslutat sin delning om hur hans son är hemlös. Väktaren gör här en paus eftersom delningen varit särskilt stark. Efter pausen säger hon som uttryckte sig fördomsfullt att hon är tacksom för delningen och att hon kommer se hemlösa med andra ögon framöver. En väldigt fin och mänsklig återkoppling alltså. Sådant bör förstås kunna ske i cirkel. Dock är detta en svår balansgång tycker jag – när ska man släppa på formen. Hur är det med frågor från någon som inte förstått riktigt? Som inte hört? Det beror förstås på sammanhanget. På läger med Story lär vi oss att det vid klanmöten inte är viktigt att förstå eller höra, bara att ge positiv uppmärksamhet, det är talarens resa och vi bara stödjer. Men ofta är det förstås viktigt eller åtminstone bra om alla förstår. Denna balansakt måste man för övrigt gå även vid andra mötesformer. När jag har undervisningsseminarier på universitetet vill jag helst ha fri diskussion men har ibland talarlista för att studenterna vill det eller det krävs. Men då vill jag ju ändå tillåta korta inlägg som tex. bara förtydligar det som sägs. Men vissa studenter/deltagaren kan bli lite irriterade på detta eftersom de uppfattar talarlistan som strikt, att man inte får yttra sig på något vis utanför ordningen. Så det gäller väl att hitta och formulera den gemensamma avsikten och överenskommelsen kring detta.

Författarna nämner mot slutet att man kan ha cirkelmöten via skype eller telefon. Oavsett form så betonar de att cirkeln handlar mycket om att erbjuda rum (“hold space”) för andra. De citerar en Martin Siesta som beskrivit detta så: “Holding space in circle means staying engaged and present with one anohter while we undergo a process of self-inquiry. We are listening and noticing each other’s contributions deeply, with empathy, and managing our own judgmental stream, bringing ourselves back to presence. This is a form of love…” (s. 63-64).

A Leader in Every Chair – Chapter 3

Sunday, May 26th, 2013

Detta är det första av fyra kapitel som ska fördjupa översikten från kapitel två. Fördjupningen i detta kapital är inte så djup, snarare lite kompletterande tankar om förberedelse, avsikt, inbjudan och cirkelns mitt. Som tidigare berättar författarna delvis i form av erfarenheter av cirkel. Ett sådant är Bonnie Marsh som gav författarna deras första stora företagskund – Fairview Health Services. Bonnie, vice VD, använde cirkel med sina 18 underchefer under flera år, efter en tredagarskurs med författarna. Mötesformen blev mycket uppskattad och integrerade en del av organisationen som tidigare varit splittrad. Formen behölls under fyra år, tills Bonnie och andra slutade och företaget omorganiserades. Inspirerande tycker jag att se att sådant funkar.

Saras kommentar från första kapitlet berättar om hur en chef fördelar ordet runt gruppen på ett sätt som påminner om cirkel. Detta är väl det viktiga – att man talar en i taget, att alla lyssnar, att man delar ansvaret? Men å andra sidan trycker ju författarna mycket på vikten av det symboliska, av att just sitta i en ring till exempel, som jag antar man inte gjorde i Saras exempel.

Jag funderar på om det skulle gå att introducera cirkel på min institution. Jag tror att det vore väldigt bra. När jag tänkte på detta kände jag först att det inte skulle gå. Men när det sjunkit in inser jag att det kanske visst skulle gå, mycket försiktigt förstås men så är det nog alltid och bör vara. Vi har ett par möten per termin med filosofi-personalen. Dessa möten skulle mycket väl kunna inledas med någon sorts check-in, och studierektor Jonas som leder dessa möten skulle mycket väl kunna tänkas villig att pröva. Jag kunde prata med honom om saken, kanske ge honom boken. Det känns skrämmande av någon anledning, är väl detta med att utmana vanor och normer, att vara personlig, att vilja vara personlig.

Om kapitlet så finns det ett annat viktigt exempel, en “PJ”, som jag antar är en hypotetisk person men detta framgår inte riktigt. Samma sak med några andra exempel. Det tycker jag är lite irriterande. Men bara lite.

A Leader in Every Chair – Chapter 2

Monday, May 20th, 2013

Detta andra bidrag till bokcirkeln blev försenat en dag (lite drygt). Jag kommer att sikta på att publicera bidragen under lördagen framöver, men blir det inte lördag publicerar jag så snart jag kan därefter.

Det andra kapitlet ger en överblick över cirkelmötets olika komponenter. Dessa komponenter diskuteras sedan mer ingående i de kommande fyra kapitlen 3-6. Författarna kallar grundstrukturen för ett skelett, “bones of circle”.

Även om den konkreta mötesformen är i centrum så tänker sig författarna att även kringliggande aktiviteter bör ske i cirkelns anda av jämlikhet. De rekommenderar därför att de roller som rekommenderas i och kring mötet cirkulerar i gruppen från möte till möte (om man ses fler gånger förstås).

Den kanske viktigast rollen är den som värd. Värden förbereder mötet, ordnar en plats, bjuder in, introducerar och avslutar. Under själva mötet deltar värden, precis som alla andra, på lika villkor. Hen är alltså tex. inte samtalsledare (“facilitator”). En annan roll är den som väktare eller vad man nu ska översätta “guardian” till. Detta är en för mig tidigare okänd roll. Eller en av väktarens uppgifter är att ta ansvar för tiden på olika vis, men hen ska också vara utrystad med en klocka av något slag och kan när som helst ringa i den för att signalera en kort paus i samtalet. (Detta har författarna inspirerats till av att ha sett Thich Nhat Hanh föreläsa med en medhjälpare som då och då signalerad kort paus med en klocka.) Vem som helst kan när som helst be väktaren signalera paus. Den sista rollern är skrivare (scribe) i de fall man vill att viktiga delar av samtalet ska nedtecknas. Både väktaren och skrivaren deltar samtidigt i mötet på lika villkor (fast de förstås delvis blir upptagna av sina roller).

Författarna formulerar tre principer för cirkel och tre metoder. Principerna är roterande ledarskap, som redan nämnts, delat ansvar, också i jämlikhetens anda – alla hjälps åt att ta ansvar, även om det finns utsedda roller kan man stötta dessa, samt tilltro till helheten – den mest diffusa principen, men ungefär att komma ihåg både individerna och gruppen. Metoderna är uppmärksamt lyssnande, helt centralt förstås, avsiktligt talande – att uttrycka sig neutralt och pregnant, samt att ta hand om gruppens vålmående – att vara medveten om varför man säger det man säger och se sina inlägg som en sorts gåva eller bidrag till gruppen. Det tycks mig som om den andra och tredje metoden är närliggande och delvis överlappande och skulle kunna integreras i en .

Författarna trycker på vikten av att ha överenskommelser inom gruppen som passar mötets syften. De föreslår fyra teman här som gruppen själv måste specificera överenskommelser kring: 1) det som sägs i cirkeln stannar i cirkeln, 2) lyssnande sker med nyfikenhet och medkänsla, utan dömande, 3) man ber om det man behöver och erbjuder vad man kan, och 4) man tar pauser (vilket främst väktaren sköter).

Författarna betonar vikten av att ha en klar avsikt med en cirkel. Värden har förstås en avsikt med att bjuda in till cirklen, och deltagarna kan förstås ha sina avsikter. Om gruppen kan enas kring syftet blir cirkeln i regel starkare. Författarna uppmuntrar till att lägga lika mycket tid på att forma en kollektiv avsikt som på att forma överrenskommelserna. Jag tänker att det är bra att lyfta fram detta med avsikt, men att huruvida man ska spendera tid på den när man möts beror på. Ofta tror jag att det går bra med en ganska vag avsikt i början av en cirkel, att samtalet kan leda framåt ändå och kanske i riktningar som man inte hade kunnat förutse (och inte kunnat formulera en avsikt kring).

En annan sak som författarna lyfter fram är vikten av den fysiska mitten av cirkeln. Trots att jag sett många cirklar med vackra föremål i mitten och uppskattat detta så har jag inte tänkt vidare på mittens symboliska betydelse. Författarna säger att cirkelns mitt kräver skötsel (“tending”) och att de själva brukar placera något där som fungerar som en symbol för gruppens avsikt eller mål med mötet.

En annan poäng jag tar med mig är att förberedelser inför ett möte bör inkludera att förbereda sig själv mentalt, att vara lugn och fokuserad när mötet börjar, att inför mötet ge sig själv det man behöver för att komma i den stämningen. Jag tycker att jag ibland kommer skynande till ett möte jag är ansvarig för, visserligen i tid och med nödvändiga dokument etc., men inte mentalt förberedd. Jag jobbar redan ganska aktivt med detta, men det var en fin påminnelse.

Jag slutar med ett fint citat om själva det centrala lyssnandet: “Attentive listening is a kind of spiritual practice that shifts us out of reactivity and into deep inquiry.” (s. 28)

A Leader in Every Chair – Chapter 1

Saturday, May 11th, 2013

Härmed inleds en bokcirkel om Christina Baldwin och Ann Linneas bok The Circle Way – A Leader in Every Chair. Varje lördag från och med idag kommer jag (eller möjligen någon annan) att skriva något kort om ett nytt kapitel. Dels något referande, dels någon tanke om innehållet. Andra är mycket välkomna att ta del i samtalet genom att skriva kommentarer. Arrangörsteamet för årets Circle Way Camp i Mundekulla har alla anmält intresse, dvs. förutom jag: Sara, Maria, Peter och Stephen.

Kapitel 1 föregås av ett Preface. Det är en inspirerande berättelse om författarnas bakgrund och deras arbete med cirklar. Det framgår att de funnit det naturligt att mötas i cirklar, att de först börjat använda tekniken för att först senare reflektera mer över den och börja forma teori kring den. De skriver vid ett tillfälle att de arbetade med att “normalize circle as an alternative group process”. Detta visar på hur lite cirkel användes som form för att mötas – utmaningen var att göra den till ett rumsrent alternativ bland flera.Detta har i viss mån lyckats (det konkreta exempel de nämner kan jag inte uppskatta vidden av – “The Circle Way” listas som en företagsgruppprocess av förlaget Berett-Koehler).

För oss som har en bakgrund i Story och Ellikas läger kan man notera att författarna i Preface säger två gånger att de upplevde sig tillhöra en “‘tribe'” av likasinnade. Att de anknyter till ursprungskulturer med ett sådant ord som tribe/stam är förstås helt i linje med deras poäng i kapitel 1 att cirkel är ett uråldrigt sätt att mötas och att medvetenheten om att det är det kan stärka oss i att använda formen. Ett mer modernt uttryck de använder är att de upplevde sig tillhöra en rörelse för att skapa en “culture of conversation” – en samtalets kultur.

En sista detalj jag noterar ur Preface är att författarna skriver att deras bakgrund är inom konst, service och utbildning snarare än inom företagsamhet (“business”), men att de vänt sig mot företag och därmed “the organiztional heart of Middle America”, för att det är där det finns störst behov av social förändring, men också för att det är där social förändring kommer att ske. Detta väcker ju den intressanta och viktiga frågan om var man ska fokusera sitt arbete med att sprida goda former för att mötas i första hand, givet att man har begränsat med tid och kraft.

Till själva kapitlet: Författarna berättar hur cirkeln varit en integrerad del av mänsklighetens utveckling, hur vi mötts runt elden innan vårt språk var särskilt utvecklat och hur språket och cirkeln som mötesform utvecklats tillsammans. De menar att det är i någon mening naturligt för oss att mötas i cirkel. De ser också cirkeln som en arketyp i Jungiansk mening, alltså en symbol i vårt så kallade kollektiva undermedvetna, laddad med mening och associationer.

Författarna berättar om ett par tillfällen då de undervisat cirkel. Ett är med sjuksköterske-chefer. De inledde med att ställa frågan: “Tell us the story of how you came to enter the profession of nursing”. De berättar hur denna fråga ledde till personliga berättelser om var och ens bakgrund och drivkrafter, vilket var mycket positivt för gruppen och deltagarna. De betonar hur viktigt det var att de hittade en bra fråga. Detta visar på vikten av att starta ett cirkelsamtal på rätt sätt, att ha en god fråga eller tema att samtala kring. En grupp skulle förstås kunna definiera även frågan i cirkeln, men jag gissar att sådana processer kan bli långa och omständliga.

Författarna pratar mer allmänt om hur hierarki och cirklen kan samexistera på ett bra sätt eftersom de passar för olika syften. Detta att ledarna ensidigt bestämmer frågan uppfattar jag som hierarkiskt, även om de inte beskriver fråge-sättandet som hierarkiskt. Författarna tycks ambivalenta angåend hierarki – de betonar att den har sin plats, men flera av deras exempel på detta har med krig att göra, vilket ju inte är så positivt laddat, och de säger att hierarki “functions best in an environment where tasks need to clearly delineated and carried out quickly with little or no debate, where authority requires clear boundaries, and where leaders have the time, space and education to make good judgment calls”. “in an environment” låter som om cirkel och hierarki hör hemma i helt olika sammanhang, men jag tycker annat de säger tyder på att de med fördel kan existera tillsammans, i olika kombinationer, i samma sammanhang så att säga. Exempelvis inleder de med en bild av ett typiskt möte på ett företag och återvänder till denna bild mot slutet, men ändrar den så att den innehåller fler inslag av cirkel. Dock är det ju fortfarande så att chefen är chef och att dagordningen är satt på förhand. Kring detta kan man tänka mycket, tex utifrån frågan: Är det bästa livet ett liv helt utan hierarkier?